#4 Kan man välja att må bra? 

Känslor gör ont. Är osköna och obehagliga. Skrämmer. Och allt möjligt. Och det är meningen. Det ligger i dess funktion. Och blir det för mycket av sånt som olala, och vi inte mäktar med, så har vi massa försvarsmekanismer som hjälper oss. Det är därför vi har försvarsmekanismer. Det är det sunt att ha. Det är inte försvarsmekanismer man ska bli av med. Utan knasen som gör att vi drar igång våra försvarsmekanismer. I alla fall om det blir för mycket så det blir knas av hela oss eller våra liv. Och för det behöver vi verktyg att vara i våra känslor.
 
När vi har verktyg att vara i våra känslor. Då behöver man inte dundra igång med försvarsmekanismer. I alla fall inte så det blir så där inibänken knas. Försvarsmekanismerna kommer hojta till ibland ändå. Ja. Men lite mer lagom. Utan att det bir så fucked up knas av det.
 
Och så behöver man ju en vetskap om att man kan jobba med det. Och hur. Och göra det. Kan ju ta sin tid.
 
Och varför denna hysteri om att heeela tiden minsann yeah yeah, tipp topp. Finns väl inget liv som är sånt. Inte med så värst mycket liv i alla fall. Det handlar ju om att lära sig leva på ett fungerande sätt, trots att livet är knas och gör ont och grejer. Att kunna vara i det utan att det blir värsting-fucked up. Men det betyder ju inte att det inte gör ont osv.
 
Min man bedrar ju mig och yeah vad jag är tipp top! Oj, mitt barn dog, och yeah vad najs livet är! För jag väljer det. Nä. Fetnej på den. Utan sörja är sunt och frisk i ett sånt läge. Och sorg kan göra jävligt ont. Freaking fvärre än eld. Men att förmå att kunna sörja på ett sätt så det inte behöver bli värstingknas av det. Det är grejer det. Typ.
 
Men det är inget man bara väljer om man inte har den förmågan.
 
Och det gäller allt. Man behöver förmågan. Att vara i och hantera sina känslor.
 
Vad gäller offerkoftor så en del offerkoftor är som tvångströjor. Jävligt svåra att få av. Kanske inte. Men har man inte verktyg att få av sig koftan, har man inte andra sätt att hantera vad det nu är som dundrar och orsakar att man fastnat i koftan så ja, då behöver man ju fixa med det på nåt vänster. Men innan man gjort det så är det ju inte så jävla enkelt att bara tjoff välja att ta av sig den. Om det är så himla enkelt så tala om hur jag ska göra. Istället för att bara säga att du minsann kan om du bara vill. Visa. Förklara. Ge mig knepen.

Ja, man väljer attityd. Men man gör det så gott man förmår. Kan räcka med att man läser något så helt plötsligt så som om det vore det lättaste i världen och en befrielse så tar man av sig koftan väldigt enkelt, men det är ju för att man är redo och mottaglig, hade det varit precis samma fast två år tidigare så hade man kanske inte alls varit mottaglig.
 
Vad är det bästa som hänt i mitt liv? Att jag idag kan i vara i det mesta i livet som det är utan att något behöver dundra igång i knasgrejer. Inte allt. Nä. Men för det allra mesta är det hyfsat stilla. Och inte massa grejer som dundrar runt och far runt med mig. Bästa ever.
 
För att jag idag har förmågan. Att möta och vara i mina känslor. Har verktyg. Men det var fan inte en resa på en eftermiddag att komma hit. Gode gudars.
 
Och inte sjutton kunde jag välja det för 25 år sen när jag satt och brände upp mig och skar mig i slamsor. Då hade jag ju så klart inte gjort det. Det är ju inget man väljer om man har fungerande alternativ. Det var ju just det som var problemet. Jag hade inte verktyg. Hade inte kontakt. Mitt starkaste försvar var att stänga av. Så jag slapp ha kontakt med det som gjorde ont eller whatever. Men det försvinner ju inte bara för att jag fetbortar det. Utan det kom farande i nån annan skepnad. Bränna upp fingrarna eller nåt. Och jag är kraftfull så jag stängde av kraftfullt och sen kom det farande kraftfullt i annan skepnad. Därav att det blev så inibänken kraftfulla knas.
 
Men samma med vanliga svenssongrejer. Bort på ett eller annat sätt och sen poff så kommer det. Eller så vrålstänger man av så det liksom bara blir som nä, det där vet jag iiinget om. Eller nänä, det var inte jag, det var hon där borta. Eller nåt.
 
Och det är inget stört i sig. Det är så vi är skapta. Det är därför vi genom evolutionen har utvecklat försvar.
 
Det är först när det går över ”gränsen” och det blir värstingknas och sjukdomar och grejer av det. Det begränsar oss alltför mycket. Men lite lagom normalknas och normalbegränsat, tja, det är normalt att ha.
 
Och ge fan att sätta diagnos på helt friska normalstörda grejer. Åh, jag är ledsen. Depremierad! Nä. Normalt att vara ledsen ibland. Inte så kul men normalt. Och blir det mer än två dagar så kan det ju vara segt men normalstört att vara ledsen mer än två dagar också.
 
Samma med försvarsmekanismer. Normalt med försvarsmekanismer och helt normalt att vara normalstörd. Det är vi allihop från och till. Människan är sån. Och man väljer inte att vara normalstörd. Man liksom bara är det. Tills man får ordning på det som knasar. Eller så får man inte det. Och då får man vara normalstörd resten av livet. Vi alla har lite normalstördhet genom hela livet. Inget man sätter diagnoser på. Det om nåt är ju knas. Att göra det. Men visst, sätter man diagnos så ska det till behandling och det vanligaste är piller. Läkemedelsindustrin betalar miljarder för att det ska sättas diagnoser på normalstörda grejer. Och så gör man det och deras vinster fetar till sig än lite mer.
 
Och för all del. Kan ju vara skönt att slippa ansvar. Jag är ju sjuk. Känn på den. Behöver inte ta ansvar för vad jag gör. Ansvar är ju inte så skönt alla gånger. Eller slippa göra whatever. Och goe destruktiva karusellen man fastnar i. Olala.
 
Och om du ska tycka till om att någon annan ska välja så hörrni, andra har inte att välja mellan det du har att välja på. De har att välja mellan sina egna grejer de har att välja på. Så ska man bistå med råd hur de ska välja så får man ju lämna sin egen picknickfilt och kliva över till den andres picknickfilt och kolla in vad som finns där. Hur kan man välja här. Åh fan, är det så det ser ut här. Jaha, är det de här förutsättningarna som råder här. Och sen börja utifrån hur det är där. Och inte sitta och gapa från sin egen filt och sin egen värld och sina egna möjligheter.

Man kan ju kasta över ett skepp lastat med hur man själv gjort i en liknande situation men man får ju räkna med att det landar som det landar. Ibland kan det landa väl, ibland känns det helt fel.

En annan variant är att kolla in lite hur det ser ut och, vilka förutsättningar som råder, vilka tillgångar och förmågor finns och vad saknas, och så förklarar eller visar hur man kan göra utifrån det.

Och försöka att inte gå i affekt så inibänken för att någon annan inte förmår. Och faktiskt. De ansvarar ju inte för hur du mår av att betrakta deras liv. Så länge de inte dänger sina knasgrejer i huvudet på dig och sånt och du går igång bara att se eller höra någon annan så nä, inte deras ansvar. Och att ge andra massa tyckanden hit och dit lär de sig ju inte mycket av. Än mindre om du kastar negativa värderingar på dem. Finns ju ofta en underton av sånt med i kitet när kommentarerna om att välja kommer.

Kanske kan hjälpa att tänka som ett barn som ska lära sig läsa eller simma. Hjälp dem. Visa. Förklara. Utifrån deras förutsättningar. Funkar ju bättre än att säga till dem att du kan om du bara väljer.

Och det gäller att vara snälla mot oss själva också. Vi väljer inte bara hur som helst. Lägg ner de kraven. Lär. Utveckla. Skaffa förutsättningar. Lent och snällt.

Och ibland är det skönt att bara gilla läget som det är. Kanske man skulle ha en sån dag i veckan. Inget fixa, inget ändra, inget nåt. Nä, idag ska inget ändras, det är söndag, jag har ledigt. Idag bara gillar jag läget som det är och gör det bästa av det. Och är jag helt knas så har jag vilodag från att göra något sa jag ju. Ja men jag har ju en riktigt skitdag? Ja, bra, nu har du sagt det och nu vet vi det, gör dig en så bra skitdag som möjligt nu.  
 
Så. Så min kommentar i välja-diskursen är nä. Man väljer inte hej vilt. Fetnej på det. Man väljer bland det man kan välja. Bland det man förmår.